När odödliga dör - Martin

Det finns människor som inte kan dö i min värld. Inte så att dom har evigt liv på något vis, men dom har funnits under hela den tid jag känner till och det är ogreppbart att tänka sig att dom inte alltid skulle fortsätta göra det. Ju äldre jag blir, desto närmare kommer jag ju det faktum att förr eller senare försvinner fler och fler av dom jag håller kära.

Jag har relativt unga föräldrar, men dom blir inte yngre. Nu har dom ju ändå antagligen en massa år kvar innan dom trillar av pinn och lämnar mig kvar som den ensammaste lilla fläcken i hela världen. Men bara tanken på att dom en dag inte kommer att finnas där och svara i telefon eller komma med besserwissriga råd när jag inte bett om det, är så otroligt främmande för mig. Jag tänker inte på det särskilt ofta, vilket är skönt. Dom är hyggligt pigga och med i huvet.

Men idag dog Lemmy Kilmister från Motörhead. Ytterligare en fullkomligt odödlig människa. 70 år gammal. Lemmy Kilmister är en sån där som alltid funnits och alltid kommer finnas. Men ändå dör.

Har inte varit hans absolut största fan, men jag har sett honom flera gånger live och verkligen gillat hans sätt att se på Rock n´Roll. Det är liksom All In, eller ingenting. Lite som det jag raljerade över i ett tidigare inlägg.

Jag tog det konstigt hårt. Lemmys död får mig att börja reflektera över de andra "odödliga" i min närhet. Jag gillar det inte. Att dom odödliga inte är just det.

Så, jag startar min morgon med en låt av nämnde Kilmister och funderar lite till över döden. Kanske ringer morsan och farsan lite senare, trots att jag träffade dem för ett par dagar sen. Varför inte?