Martins Bantningsdagbok. Dag 6

Tänker mig att vi lämnar därhän att den här dagen började precis skitdåligt. Vi glömmer att jag blev väckt av fuktskador och hantverkare. Vi ältar inte de timmar jag fick sitta hungrig och trött i sovrummet och lyssna på håltagningen i fasaden. Vi ägnar inte en tanke åt att fastighetsskötaren hade åkt på semester när han behövdes som mest.
Vi skiter även i att jag kände mig förstoppad. Nej förresten, det gör vi inte alls. Jag återkommer till det.

Således har vi glömt halva dagen förutom förstoppning och börjar vid lunchtid.

Eftersom jag har barn den här veckan har jag ett visst ansvar att utfodra henne när, eller helst innan, hon börjar tuppa av. Hittade resterna av en god pastasås och pasta i frysen. Det fick duga. Jag, min stackare, fick käka min vanliga Chocholate Fudge - bar från Naturdiet. Magen kändes inte alls bra. Inte på något vis. Fram emot eftermiddagen var det riktigt uselt.

Fultomten, på väg till din familj.

Då påminde jag mig om att min älskade flickvän för någon månad sen köpt bantningspiller till mig, som hon lämnade över med ett glatt: "Titta älskling vad jag hittade till dig." Och följde strax därefter upp med ett: "Varför tittar på mig sådär surt?" Känner nu i efterhand att jag kanske inte drog på mitt vackraste leende över den presenten. Men, men. De här pillren har egenskapen att se till att kroppen inte tar upp allt fett i maten, utan fettet passerar rakt igenom som ett slemmigt lavemang. Så jag tänkte under den tidiga eftermiddagen idag att jag äter upp några skedar med pasta med pastasås och tar mig ett piller, så kanske det förstoppade hakar på ut av bara farten. Sagt och gjort.

Efter det drog alarmet på väckarklockan igång. Jag hade tydligen lovat en vän att vara tomte för hennes familj vid 17-tiden. Tog på mig tomtekläder och traskade iväg.
Fördelen med att vara tomte är dels att man lagligt får skrämma små barn plus att jag fick med mig en flaska fint, rött vin från min vän. Är inte helt säker på att den var till mig, men den hamnade i min jackficka. Själva tomtandet gick bra. Barnen skrek av skräck och de vuxna fick sitta i farbror tomtens knä.

På väg därifrån började jag känna att bantningspillret nog faktiskt började göra vad det utlovade. Eftersom jag lovat min dotter att hon skulle få köpa julklappar på vägen hem, blev vi kvar i centrum ganska länge och pillret påminde mig mer och mer om att det vill göra sitt jobb. Jag tänkte att jag tillåter det halvvägs och gav efter för en skvätt flatulens. Det blev inte bara flatulens.
Efter en rask promenad hem och ett långt toalettbesök, kan jag konstarera att dagen faktiskt blev ganska rolig ändå.

Och nej... Tomten finns inte och Schrödingers katt är död sen länge.

Nog med skitsnack. Nu vill jag se film.